jag vill så mycket mer. förstå det.

när odrägligheten slinker ner och endorfinerna spurtar så kommer potentialen.
men den försvinner.
den gömmer sig så fort jag tänker en tanke för mycket.
och när jag granskar dig ser jag sorg.
men du ser bara mig, jaget utan ett riktigt innehåll.
en yta av plast och en insida av packad frigolit.
vit och glansig.
mjuk och bräcklig.
tänk om allt vore lika lätt imorgon
som det känns svårt idag
vem vore jag då att döma nyckfullhet?