DU

Augusti 12, 2008

Igår kväll när vi långsamt smög in i sömnens dvala låg jag, inte helt borta men inte heller helt vaken, och lyssnade till dina andetag. Du andades aningen fortare än jag och ibland var det svårt att avgöra om dina andetag låg ett steg före eller ett steg efter mina. Det kändes som att jag körde runt, runt på en väg utan varken början eller slut, och under tiden körde du sakta om mig, varv efter varv efter varv. Du tycktes öka farten så fort du kört om mig och fortsatte runt banan, för du var aldrig väldigt långt borta. Alltid var du tätt bakom mig eller precis framför. Och även om du var runt mig, överallt, andades i otakt, mestadels, så fanns det ett ögonblick, precis då du körde om, där vi var jämlika. 
   Under en evighets sekund andades vi i samma takt och under en evighets sekund stod allt still precis som träden utanför och klockan som aldrig tycks bli lagad. Allting var så stilla, men samtidigt så fullt av liv och jag har aldrig känt mig så levande som under en evighets sekund med dig