BEBISNOJAN

Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här... men jag har fått någon konstig bebisnoja. Jag känner en stark längtan av att hålla, vagga, mata, snuffsa på en liten färsking. Dofta, åh, de doftar ju helt underbart!

Sniffar Liam lite i håret nu och försöker minnas känslan, men han luktar bara korv och ketchup.

Suck, det känns som att alla runt omkring mig antingen är gravida eller försöker bli det. =) Jag känner ingen direkt avundsjuka, i alla fall inte på själva graviditeten eller förlossningen. Jag känner mig bara glad för er allas skull, för att bli förälder är den härligaste känsla som finns.

Jag undrar varför jag får den här känslan just nu. Kanske beror det på att vi vid den här tiden för två år sedan fick reda på att vi var gravida?

Det är inte direkt så att vi desperat försöker skaffa Liam ett syskon, utan vi tar det med en klackspark. Händer det så händer det och då blir vi såklart superglada, men samtidigt har vi ju en del på gång just nu och jag har inte hört någon klocka ticka än så det är inte direkt bråttom.

Jag har sagt hela tiden sedan L kom till världen att det inte blir några fler, och tanken på syskon har inte riktigt kommit till mig förrän nu. Ärligt talat så har jag tänkt att det inte spelar någon roll om vi får fler barn eller inte, eftersom de finns dem som inte kan få barn alls, inte ens ett. Inte förrän nu har det slagit mig att det kanske visst spelar roll, för Liam. Jag ser hur han skiner upp när han är runt andra barn, speciellt flickor, den lilla tjejtjusaren.

Hur som helst, det jag egentligen ville dela med mig var ju bara hur gosa-med-bebis-sugen jag var, och sedan utvecklades det till en hel bok om bebislängtan. Jaja, har ni någon liten som fortfarande luktar färsking så kom gärna och hälsa på så att jag får snuffsa lite. Kanske är det bättre att låna än att skaffa? =)

Liam färsking