när de lagade mitt hjärta...

...så gjorde de ungefär så som jag ska försöka beskriva nedan.

Först och främst så ska jag tala om att väntan, oron och nervositeten nästan var värst av alltihop. skakade så att jag trodde att jag skulle dö innan =

De kom och hämtade mig på rummet. Klädde mig i en operationsrock och körde upp mig till arytmilaberatoriet. Väl där började tårarna rinna och tänderna skallra - så rädd var jag. De tröstade mig lite och sedan fick jag hoppa över på operationsbordet. Bevakade rummet som var fyllt med diverse maskiner, sladdar och storbildsskärmar. Rena rama Grey's Anatomy, haha. De satte ett EKG, lindade in mig i sterila lakan och tvättade ljumsken och armvecket i sådan där orange steril kirurgtvål. Jag fick lite medicin för mitt låga blodtryck och sedan satte de igång.

Det var meningen att jag skulle få en kateter insatt från vänster armveck och resten genom ljumsken men sköterskan satte nålen helt fel så när kirurgen gick in med katetern i armen och vidare längs med axeln (grymt obehagligt!) och ner till området runt hjärtat så hamnade han liksom utanför. När han märkte det och drog ut katetern så blev det alldeles varmt på armen. Paniken steg lite när jag förstod att det var blod. Kunde inte låta bli att kolla och såg då någon form av fontänsprut av blod komma från armen. Hon trodde att hon stuckit i en ven men hade istället stuckit i pulsådern...

"Jaha, detta började ju bra" tänkte jag. När de ser hur smått hysterisk jag börjar på att bli så får jag lite lugnande (trots att det egentligen var ett big NO-NO). Precis när det tog och livet var lite lattjo lajban så gav de mig lokalbedövningen i ljumsken. Sedan fördes katetrarna in en efter en via stora kroppspulsådern och vidare till hjärtat. Det kittlades och var grymt obehagligt att känna att de var "inne i en" och bråkade.

De satte med hjälp av katetrarna igång en hjärtklappning och började leta efter min extrabana. Efter ett tag hittade de den och konstaterade att det var en dubbelriktad (de enkelriktade banorna är ofarliga och behövs inte tas bort), mycket otrevlig bana som skulle kunna komma att leda impulser på upp till 300 slag per minut. Skulle jag då få tex flimmer samtidigt så skulle mina kamrar inte orka med utan då skulle hjärtat stanna och jag skulle dö. Kolavippen, tack för mig och hej, typ =) Det bestämdes alltså att banan skulle brännas bort.

Ytterligare en kateter fördes då in i ljumsken som de använde att bränna med. Först 10 sekunder och sedan 40 sekunder. Detta kändes en del men man klarade av det. När det var gjort fick jag ligga ca 30 minuter (med alla katetrar kvar i mig) innan de "testade" hjärtat. De såg då att banan tyvärr var tillbaka och att bränningen inte lyckats. De brände då igen i 40 sekunder och sedan fick jag ligga ytterligare 30 minuter. När de då testade hjärtat så såg det bra ut och banan var borta. Alla katetrar plockades ut och en sköterska stod och tryckte på ljumsken ett tag innan de satte på ett tryckförband.

Själva ingreppet tog ca 3 timmar med alla förberedelser och det. Efteråt fick jag ligga raklång med sträckt ben och utan att lyfta på huvudet i 2 timmar men sedan fick jag sätta mig upp, sedan stå, gå, kissa, äta och dricka och vara som vanligt.

Operationen var obehaglig som FAN och absolut inte det skojigaste jag varit med om men nu efteråt känner jag mig så lättad! Jag känner mig levande igen och kan knappt vänta på att få göra saker som förut varit en del i vardagen och helt självklara. Jag ska dansa, träna och ta ett glas vin (eller flera) tillsammans med mina vänner. Jag ska leva!