igår fick vi besök från båda sidor. Min faster och min fina fina kusin samt hennes pojkvän kom från Skövde och hälsade på på förmiddagen och en stund senare kom Dennis mamma Anneli (Liam och Lykkes farmor) och hennes karl hit. Vi fikade på eftermiddagen allihop och på kvällen lagade Anneli och Dennis (de har alltså samma namn, min Dennis och karln. Lagom komplicerat jag vet) mat åt oss. Sedan sov de här till idag. Jag och Lykke gick dock och la oss tidigt.
Jag känner mig inte speciellt social. Även om jag försöker vara det så sköljer en känsla av att vilja krypa iväg och gömma sig över mig. Jag känner mig otroligt obekväm och ibland kommer jag på mig själv med att vara fruktansvärt oartig och frånstötande mot människor som bara vill mig väl. Jag känner mig förolämpad av deras omtanke och vill därför bygga upp någon slags mur som skriker "låt mig vara!".
Samtidigt känner jag mig fruktansvärt sårbar och vill ingenting annat än att någon ska komma och ta hand om mig och tala om för mig att det är okej. Att det är okej att känna att man inte orkar bry sig om saker som borde göra en glad, egentligen. För det är just det där "egentligen" som får en att må dåligt. Föreställningen om hur det borde vara. Hur det skulle vara. Hur vi skulle leva och hur jag skulle känna. Egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar