Idag är jag världens sämsta mamma, sambo och människa. Precis som alla andra dagar. Åtminstone på sista tiden. Sedan jag blev gravid igen? Sedan Liam klev in i världens trotsålder? Sedan jag blivit så fruktansvärt trött? Jag känner mig trött på Dennis, på Liam och på graviditeten. Men egentligen är jag bara trött på mig själv.
Det enda jag gör är att jag gnäller. Om inte till Liam eller till Dennis så tyst för mig själv. Jag finner mig själv sittandes, surandes över allt som behövs göras här hemma. Samtidigt känner jag mig för trött för att lyfta på arslet och göra någonting. Och det gör mig ännu tröttare. Dessutom hatar jag tanken på att vara den jag tycks blivit. En riktig bitterfitta.
Jag har utvecklat grova aggressions-problem som jag är allt annat än stolt över. De måste också ha med graviditeten/graviditeterna/alladessajäklahormoner att göra för jag känner fan inte igen mig själv. Det är läskigt. Jag kan bli så fruktansvärt arg och efter varenda utfall mot Dennis så tänker jag att; Nu lämnar han mig. Men han stannar alltid kvar och jag älskar honom till döden för det. Däremot önskar jag att jag inte tog det vi har för givet på det vis jag faktiskt gör.
Jag bråkar med Liam varje dag och har absolut inget tålamod. Han vill aldrig göra som jag säger, allt är "Nej" och när han inte får som han vill så slänger han sig på golvet och skriker. Det känns som att det enda jag gör är att jag skäller på honom, från morgon till kväll, dag ut och dag in. När han sedan somnar för natten är jag rädd för att han gör det med känslan av att vara oälskad. Får jag ingen kram eller puss så tror jag att han inte tycker om mig längre. Skuldkänslorna sköljer över mig som en kalldusch och då vill jag bara gå in och väcka honom och ge honom all kärlek i hela världen. Men det gör jag inte. Istället säger jag till mig själv varenda kväll innan jag somnar att morgondagen ska bli annorlunda. Men det blir den inte.
Jag önskar att jag kunde känna mig lite gladare för vad jag faktiskt har; en fin man som gör allt för mig, en frisk liten pojke och en liten, liten flicka som gror i magen. Allt jag någonsin önskat mig. Verkligen! Jag borde vara överlycklig. Men hur kommer det sig då att jag känner mig så nedstämd? Det ska inte vara såhär .
Jag vet hur du känner . Och det är inget annat än hormonerna , glöm aldrig det ! Det är inte du , D , Lille eller livet i din mage . Bara hormoner . Jag grät så hysteriskt inne på toaletten en dag att Kevin låste upp ut i från , höll om mig och frågade vad som hade hänt . När jag då , sittandes på knä med snor i hela ansiktet och knappt någon andning , insåg att jag satt där och grät UTAN NÅGON ANLEDNING så grät jag över DET . Skuldkänslor är nog också något som hör till , något som lurar oss i kroppen och tror att vi gör fel hela tiden . Jag kan vakna på nätterna och gå ut i köket och hämta hundgodis till vovvarna , säga förlåt till dom och bara pussa på dom i flera minuter . Bara för att jag är jag och för att dom måste stå ut med mig . Kanske är det något speciellt med flickebebisar . Mer hormoner osv ? Hur som helst får du aldrig glömma bort att du är en fantastisk människa och mamma och att dina föräldrar , vänner , D och Liam älskar dig så högt som dom gör just för att du är du !
SvaraRaderaSvar: ja nu syns det då iaf:)
SvaraRaderaJo det kanske jag har, ska kolla på datan sen när jag kommer hem, lägger ut i såna fall :)
Nämen gumman då! Jag tycker iallafall att du är en bra mamma. Jag tycker inte du ska klandra dig själv så mycket som du gör! Det är klart att det är jobbigt ibland men jag tycker istället att du ,som du skriver, ska se det du har: en härlig kille, en underbar unge, en till sötis på väg och bra vänner( hoppas jag :P )! Jag tror att du känner dig nedstämd för att du i själva verket är stressad över att ni inte hittat något hus än plus lite gravishormoner.. Jag tror även att det skulle vara bra för dig att hitta på nått annat än bara alla vardagssysslor. Jag tycker att du är en underbar vän och om du hade vart här nu hade jag gett dig en stooooor kram för att det känns som att du behöver det. Jag har försökt att ringa men de va inge svar. Antar att du kanske lagt telefonen på nått bra ställe :P Men jag ska försöka ringa lite senare igen! Hoppas mina små ord här piggar upp lite iallafall. Puss och Kram på dig! <3
SvaraRaderaJa men precis. Vi pendlar ju till jobbet och jag har inte tyckt att det har blivit än i alla fall =) Det är ett gammalt trähus från 1895. Jag älskade det på engång och tjatade till mig att få flytta hit, men vi trivs jätte bra.
SvaraRaderaHuset låg från början ute för 790 000, dom fick ett bud på 725 000 och så drog sig köparen ut och så la vi ett bud på 700 000 och fick det för det! Spännande =) Hoppas det är något i eran smak. Jag lovar att komma och hälsa på om ni flyttar hit =)
Vilket utav husen är det ni ska kolla på? Jag var så nyfiken så jag var tvungen att kolla, men så säljs det ju tre hus i samma område =)
SvaraRaderaSvar: haha söt!
SvaraRaderaWilde grejar med dom i alla tänkbara hål!! :P haha
Det kommer att bli bättre, de vet nog om att det bara är för en period som det är som det är... De är ju din familj och de älskar ju dig för just den du är, inte för dina hormoner som spökar just nu i samband med graviditeten.. KRAM!
SvaraRadera