snart måste det vara slut på vad jag kallar kaos.

jag vill inte längre.
jag vill inte längre vara en pusselbit i ditt miserabla samhälle.
mitt hjärta kan inte längre med att du försummar, förnekar, föröder
och jag klarar inte längre av torka tårar på en kind du konstant blöter ner.

du får solen att verka färglös när du med självömkande ögon talar om en värld som felbehandlar dig. 
du får mig att se allt i enbart svart och vitt och när du är i närheten flyter allt ihop till en rörig, grå massa. 
när du sedan lämnar så stelnar den som cement och vi, vi sitter så inåt helvete fast. Igen.