å fy. Idag undrar jag om jag vågar känna mig förväntansfull. Tidigare tre dagar har ju gått åt skogen så fort vi hoppats lite grand. Därför har jag bestämt mig för att låtsas att jag inte bryr mig om hur utgången blir idag, trots att det är vad som snurrar i huvudet mest hela tiden. Det är tydligen just idag som vårt öde ska avgöras.
Jag bryr mig ju inte. Inte ett dugg. Men om hoppet verkligen är det sista som överger en så måste jag ju hoppas? I alla fall en ynka gnutta, långt där inne någonstans. det är ju svårt att bara sluta. I alla fall när det är så mycket som man vill. i3u74892347h9wejd Nej FY sa jag.
Jag tror att jag hoppas på att hjärta övervinner hjärna idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar