Här sitter jag och mår bättre än på länge. Det känns oförskämt bra och jag lovar dyrt och heligt som alla andra gånger att jag ska uppskatta att vara frisk så mycket mer nu men vet att det är något jag inte kommer att hålla den här gången heller. Världen är pessimistisk och vi är sådana som alltid vill ha mer. När vi sedan har allt så klagar vi på hur dåligt vi mår igen, och så börjar det om.
Dennis har tagit med sig Liam in till Ludvika för att handla lite. Skönt för L som får komma ut lite, men mest skönt för hans mamma som får vara för sig själv en stund. Varför känns det så otroligt egoistiskt att tänka så? Förmodligen för att det finns de som bara bär på en enda önskan i livet; att kunna få vara tillsammans med sitt barn. Att få hålla, krama, vagga, dofta igen. Att få skratta, kittla, banna, trösta, torka en allra sista tår. En tår som rullar ner för en rödrosig barnakind.
Det finns så många som bara ber om att få fem minuter tillbaka, och här sitter jag och önskar mig semester från det allra bästa jag har. Plötsligt mår jag inte så bra längre, och inte fan förtjänar jag att göra det heller .
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar