är så otroligt rädd för att bägaren med inspiration runnit ut
att min sista chans redan är förbi
det känns som att jag behöver lite sorg i mitt liv
för att inte tappa allting
det finns fortfarande där,
men jag är mer distanserad nu
det kommer till mig om nätterna
men när jag öppnar mina ögon är det borta igen,
som om det aldrig nånsin ens existerat
jag vill inte vara trasig, men att vara lagad får mig att känna mig så äckligt tom
och jag börjar fundera på om vissa själar är till för att vara sönder
fan vad vridet det är egentligen, att vi ska behöva känna så.
så långt bort men ändå så nära kan tala tillsammans med alla andra klyschor,
men ibland känns det som att den enda som förstår mig är just du.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar